Rebecka

Förbered er på ett inlägg med fula ord och aggressioner. Mamma, pappa, morbror, bror, syster och alla ni andra som inte vill läsa fula ord och en massa ordbajseri: sluta läs nu!

För jag är så fruktansvärt arg och besviken på mig själv. Besviken för att jag inte lyssnade på min egen kropp när den sa till att det var dags att lägga av. Arg för att jag lät det gå så långt att jag nu är sjuk och har blivit cuttad från SM i helgen på grund av det. Visst fan förstår jag att jag som sjuk inte kan spela. Men vafan kan jag inte få sitta med på bänken och peppa mitt lag? Få känna den där underbara lagkänslan, känna känslan av SM, av något stort, något underbart, något som jag trodde att jag kanske aldrig mer skulle får känna bara för att jag nu, återigen, är en spelare i mängden. En spelare som bara får hoppa in som reserv. En spelare som man inte riktigt vet vad man ska göra med. "Äh, låt henne hänga på. Hon kommer inte bli något, men ge tjejen lite hopp och glädje!"
Jag får inte åka med till Norrköping för att min klubb har det svårt med ekonomin (?) de vill inte lägga ut 500 kr för en spelare som inte kommer kunna spela, utan bara ska fylla flaskor och värma bänken. Men om pappa nu betalar för mig? Kan jag du fan inte få åka med och känna glädjen. Jag skiter i om jag är halv-sjuk. Jag vill bara sitta med där. Det är försent nu, jag kan inte göra något åt min sjukdom. Det är som det är och jag var för hård mot mig själv, siktade mot ett bra SM men landade i skiten.
Jag tror inte på skiten om att jag kommer få vara med i nästa SM-omgång heller. Varför i helvete skulle jag få det? För varje omgång blir det bättre lag kvar, och de spelare som är borta nu pga skador kommer säkert vara tillbaka och det finns gott om andra spelare som de kan plocka ned. De behöver inte mig. 
Och egentligen behöver jag inte dem heller.

Men fan va skönt om jag sitter där i hallen på söndagen när laget kommer in. RIGHT IN YOUR FACE MOTHERFUCKER!