Rebecka

Tänk att jag hade kunnat stå där och le ikapp med brudarna med en svettig panna och med en medalj runt halsen. Antagligen hade jag gråtit en skvätt också efter det otroligt spännande finalen, som det ska vara. Men nu gjorde jag inte det. Jag stog brevid och det kändes minst lika bra. Mina år som basketspelare är slut, men en tävlingsmänniska slutar jag aldrig att vara. Det sitter ju alltid fint med ett guld och jag kände nästan för att kräva en medalj jag med, inte av någon egentlig anledning, bara för att jag var lite avundsjuk...

Hur stolt som helst är jag i alla fall över tjejerna! De gjorde det som ett lag, något som jag aldrig trodde skulle vara möjligt med det här laget. Vi som alltid varit splittrade i två eller tre delar. För en gångs skull, efter min avgång, klarade de av det som vi alla kämpat med i 5 år, att vinna tillsammans.