Get me back on my feet again
Känns som om alla mina kvällar den senaste tiden går ut på att bara sitta och deppa. Tröstäter, klagar och har en mun som bara pekar nedåt eller som är rak som ett sträck. Varför blir det såhär? På dagarna lever, skrattar, pratar och drömmer jag. På kvällarna inser jag bristerna i mina drömmar, bristerna hos mig själv och bristerna hos andra. Bristerna som gör mig som jag är nu, deppig.
Comments
Trackback
